linneatolsson.blogg.se

För några månader sedan börja några påpeka att min äldsta pojk, då 2 år och 3 månader då,  inte kunna säga meningar. 

Men jag förstod han alltid vad han vill ha eftersom jag tyder kroppsspråk väldigt bra och eftersom jag själv har dyslexi så har kroppsspråk varit en otroligt räddning att förstå människor bättre och inte enbart förlita mig på orden dom säger.

Iaf, jag fick frågor som; " -är du orolig? Han ska egentligen kunna prata nu.."

"Förstår han någonting av vad du säger?"

Fått fler frågor, men jag väljer att inte skriva ut dom. Kan vara möjligt att personen läser denna blogg. Och jag blev otroligt ledsen när jag har fått höra saker om mina pojkar. 

Mina tankar gick; tänk om det är något fel, men att jag som mamma inte ser det.  Men alla andra ser.

Började googla om olika handikapp, funktionshinder och utvecklings störda funktioner.

Kontaktade både läkare och talpedagog.

Många nätter låg jag sömnlös och googlade över dessa saker, va så sjukt förvånad att jag som mamma inte såg men alla andra?! 

Började göra det dummaste jag någonsin har gjort. Jag började jämföra min ögonsten med andras barn. Hur dum får man bli?!

Gick igenom mitt egna arkiv,  för Om man ska hitta lösningar till problem så är det mycket lättare om man kollar upp historia och bakgrund. 

Så jag började med mitt egna för att jämföra. 

När jag började på lekis så kunna någon knappt förstå vad jag sa. Jag gick aldrig på dagis och mitt egna språk va inte så bra.

Fick gå hos talpedagog och göra massa tung övningar och blås övningar.

Plus en utredning och fick diagnosen Dyslexi. 

Johannes, min man, som barn va han och är en idag,  en enstöring.  Som barn vilja han inte leka med dom andra barnen. Utan föredrog att leka själv. Som än i dag. Johannes har stort behov att få vara ifred och ha egentid för sig helt själv. 

Jag har under 5 månader varit otroligt stressad, varit sömnlös många nätter och googlat.

Har hunnit träffat en läkare som gav mig ett otroligt bra svar;

"Visst är han egen allt. Men han är otroligt med vad vi gör, iakttar och är otroligt hjälpsam.

Men vad är egentligen normal då? Vad vill Du som föräldre att din son ska vara?  Är ens Normal något man vill vara? Eller är det inte lite roligare med speciella egenskaper?"

Talpedagog:

"Han förstår allt vi säger, han använder mest kropps språk och är otroligt duktig att visa vad han vill.

Sen behöver man bara 1 språk. Varför lägga till ett till när man redan gör sig förstod med ett språk.  Kropps språket. "

Både läkare och talpedagog har kommenterat oxå att min son är otroligt lång. Han ser ut att vara 4 år säger många. Han ser inte ut som 2 år och 8 månader. Så där man man bli lite lurad och vill gärna tro att han ska kunna allt en 4 åring gör.

Där började jag skämmas. Börjar även skämmas att andra är så otroligt insnöade på att allt ska vara så normalt som möjligt. 

Min magkänsla har hela tiden varit att min son är lik mig och att det inte är några fel. 

Jag är otroligt besviken på mig själv att jag hade inte hade svarat personerna det svar jag sitter på nu. Att jag tog till mig det dom sa/frågade och att jag har gjort en grej av det. Besökt läkare, googlat 100 timmar.

Jag skäms att vi eftersträvar att våra barn ska vara exakt lika som dom andra. Att vi vuxna människor kan vara så elaka och påpeka andras barn. Det finns så sjukt mycket komplex i vårat samhälle iaf, varför vara så elak och även låta våra små barn redan få ta en del av det.

Barn är barn,  barn är olika. Va en utvecklas i olika takter. Det är absolut inget fel med det eller konstigt. 

Vet ni vad. Min pojk är 2 år och 8 månader. Han pratar några få meningar. Förstår mina kommandon och jag är inte ett dugg längre orolig. Oavsett vad. Han är min älskade son som alltid kommer vara perfekt och speciell i mina ögon ♡